perjantai 19. heinäkuuta 2013

Själös mentalsjukhus: från fattighjon och dårar till patienter

Fattighjon och dårar
Under medeltiden och fram till 1600-talet fungerade i Åbo ett Helgeandsrum, där man höll en brokig skara människor, som gick under benämningen fattighjon. Dessa var personer som inte själva kunde försörja sig på grund av exempelvis funktionshinder, ålder eller fysiska eller mentala sjukdomar, och som inte hade någon närstående som skulle ha försörjt dem. Helgeandsrummet stod i nära samarbete med St Görans hospital, som var leprapatienternas sjukhus i Åbo. Då de spetälska på kung Gustav II Adolfs order flyttades till Själö, flyttade man också helgeandsrummarna. Småningom togs fler och fler mentalt sjuka personer till Själös fattighjonskara, och färre personer med andra hinder för försörjning. Det första dokumentet om ett dårhus är från år 1689. År 1785 dog den sista leprapatienten på Själö, efter vilket man skötte enbart om mentalpatienter på Själö.

Det första dårhuset stod på den s.k. Dårhusbacken, nära den gula huvudbyggnaden som senare byggdes och fortfarande står kvar. Dårhuset hade fyra rum och tre hänglås på ytterdörren. Från inventarielistor kan man läsa att man till dårhuset införskaffat kedjor, bojor, lås och filar, som användes till att öppna en del av bojorna. Av filarna att döma fanns det alltså patienter, som låstes fast utan avsikt att särskilt snart släppa dem loss. Det var ingenting konstigt med att de mentalpatienterna på Själö låstes fast i kedjor och bojor, utan metoderna var normala i Finland och Europa. Många mentalt sjuka sköttes om hemma, då en rastlös patient kunde låsas in i ett eget rum, i bojor eller i en grop med nät eller galler över. På dårhusen hänvisades de intagna ofta som fångar, så det är alltså rätt anakronisktiskt att tala om mentalpatienter i det här sammanhanget.

File:Philippe Pinel.jpg
Philippe Pinel. Bilden från Wiki Commons.
Under upplysnignen, på 1700-talet, började nya vindar blåsa kring sinnessjukvården och fång-termen byttes småningom till termen patient och tvångsmetoder började ifrågasättas. Den man som kanske oftast hänvisas till i det här sammanhanget var den franske läkaren Philippe Pinel, som på de parisiska mentalsjukhusen Bicêtre och La Salpêtrière, släppte patienterna från sina bojor. Samma hände dock ungefär samtidigt på flera håll i Europa, men det bör även påpekas att i flera fall byttes enbart tvångsmedlen till andra, till exempel blev tvångströjan ett vanligt medel att binda patienterna med.

År 1809, efter finska kriget, sändes en kontrollkommission till Själö. I deras rapport kom de till slutsatsen att patienterna hade mat så det räckte, men att patienterna på alla andra punkter vanvårdades. Patienterna sov på träbritsar, som i vanliga fall inte ens hade hö på sig, för att inte tala om sängkläder. Det var ont om kläder, och en del patienter gick till och med nakna för att spara kläderna för vintern. Hygienen var ett stort problem, och stanken outhärdig i dårhusrummen, som inte ens under sommaren vädrades. Kommittén rekommenderade starkt att dessa punkter skulle åtgärdas, och de fick medhåll från tsaren.

Mentalsjukhuset
Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet var Själös mentalsjukhus med sina 50 patientplatser Finlands största mentalsjukhus. Behovet av flera patientplatser var dock stort, och bygge av en ny huvudbyggnad började planeras i början av 1800-talet. År 1851 påbörjade bygget av huvudbygnaden, som planerats av arkitekten Per Johan Gylich. Gylich hade tidigare bland annat ritat gamla rådhuset i Åbo och tillsammans med Engel Åbo Svenska teater. 
Patientrummet

Huvudbygnaden byggdes i olika etapper, så att man först byggde den så kallade porten söder om den nuvarande innergården, sedan byggdes köket på östra sidan. Därefter utökades köksflygeln och en västflygel och huvudentrén byggdes likaså. På slutet av 1800-talet byggdes flyglarna ihop med hörnblock, vilka användes som matsal och arbetssal. Entrébyggnaden och i västra flygeln fanns patientrummen, som var 1,8 x 2 meter stora enpersonsceller. Patientrummen hade eget fönster, en säng och ett litet bord. Uppvärmingen sköttes med kaminer, vilka eldades från korridorens sida.Väggarna målades med rutmönster i bruna nyanser. Tanken var att patienterna skulle lugna sig med dessa färger och mönster. Om patienten var rastlös eller våldsam, kunde han eller hon låsas in i cellen för allt från en timme till flera månaders tid.

År 1840, då Lappvikens sjukhus i Helsingfors nyligen blivit färdigt, gavs det på statlig nivå order om att allaSjälös patienter med hopp om förbättring i sitt tillstånd skulle flyttas till Helsingfors. Själö mentalsjukhus blev asyl för obotligt sjuka. Det var tidstypiskt att göra skillnad på botliga och obotliga sinnessjukdomar, och under den här tiden blev också psykiatrin en egen del av medicinstudierna vid universiteten.

År 1889 beslöt medicinalstyrelsen att alla Själös manliga patienter skulle flyttas till Kexholm och att Själö enbart skulle vårda kvinnliga patienter, vilket fortsatte ända till år 1962, då sjukhusets verksamhet tog slut.

Vitrin med sjukhusets redskap mm. De är märkta med sigillen "VS" som står för Valtion Sairaala (Statens Sjukhus)
Patienterna och diagnoserna
I olika tider har olika besvär ansetts vara tecken på sinnessjucka, vilket naturligtvis också påverkat Själö hospitals klientel. I stort kan man ändå säga att rastlöst, våldsamt och opassligt beteende har gjort att personer blivit intagna på Själö. Lugna sinnessjuka var det ju inte så svårt att sköta om hemma. På 1700- och 1800-talen var de vanligaste diagnoserna melankoli och mani. I diagnoserna kallades sinnessjuka för dementia, vilket härletts från latinets de = inte och mens = sinne (ungefär vansinne). Ofta anses till exempel schizofrenin ha föregåtts av diagnosen dementia praecox (tidigt utbrutet vansinne). Efter att Paul Eugen Bleuler beskrev sjukdomen schizofreni år 1911, blev det snabbt en mycket vanlig diagnos för mentalt sjuka. Under Själö mentalsjukhus' sista årtionden hade ungefär en tredjedel av patienterna diagnosen schizofreni.

Till Själö togs också så kallade sinnesslöa, vilket i dagens läge närmast motsvaras av termen utvecklingsstörd. Alla de drag som på t.ex. 1800-talet ansågs vara typiskt för sinnesslöhet, motsvarar inte uppfattnignen av utvecklingsstörning i dagens läge, så det går alltså inte att göra likhetstecken mellan dessa två. De sinnesslöa delades in i debiler, imbeciller och idioter. Idioternas intelligensålder ansågs vara under 6 år, imbecillernas 7 – 14 och debilernas över 14. Debilerna ansågs kunna lära sig ett enkelt yrke och under goda förhållanden också försörja sig själv. På 1920-talet började man allmänt testa intelligens med binetska test. Dessa testade ofta dock också allmänbildning och tänkesätt som övades i skolan, vilket gjorde att många outbildade fattiga sällan klarade sig bra i dem.

Till Själö togs också en del kriminalpatienter, bland annat barnamörderskor, mordbrännare och dräpare, som inte då brottet begicks ansågs ha varit i sina sinnes fulla bruk.

Vården
Den i dagens läge igenvuxna trädgården.
Vården på Själö bestod närmast av olika metoder för att lugna ner patienterna, så som bad, omslag, tvångströjor och isolering. På 1900-talet kom barbituriaten i bruk, de var lugnande medel, som kom att användas i stället för morfin i sinnessjukvården. Patienterna jobbade på sjukhuset med handarbete, tvätt och dylikt, och detta kallades ofta för arbetsterapi. Pålitliga patienter kunde få jobba på öns gårdar med olika hushållssysslor, och mot slutet av sjukhusets verksamhetstid, kunde en del få jobba ända i Nagu. Lugna patienter fick också motionera i en trädgård, som låg norr om huvudbyggnaden. Några kirurgiska ingrepp, el- eller insulinchock eller andra dylika metoder användes inte på Själö.

Trots att Själös mentalsjukhus var i över hundra år ett sjukhus för obotligt sjuka, blev en del patienter utskrivna. En del av dem skickades hem, men de flesta skickades till andra anstalter. Enligt Jutta Ahlbäck-Rehn, som skrivit sin doktorsavhandling om Själös patienter under tiden 1889 – 1944, var orsaken till tillfriskning egentligen den att diagnosen varit fel från första början. Det var inte alls alltid som de olika läkare som undersökt patienten varit överens om diagnosen, vilket kunde leda till att den fastställdes och ändrades flera gånger. Bland annat kriminalpatienterna skcikades ofta till ett flertal olika undersökningar innan de skickades till Själö, vilket enligt Ahlbäck-Rehn ökade sannolikheten för motstridiga diagnoser.

År 1962 avslutades mentalsjukhusets verksamhet på Själö. Sjukhuset hade verkat under stängningshot redan länge, och sedan 1944 hade inga nya patienter skrivits in där. De som var kvar 1962 skickades till andra mentalsjukhus, men en del kunde också skickas hem eller till åldringshem. Orsaken till att verksamheten lades ner var att man ansåg sjukhuset vara föråldrat och vården omodern och otillräcklig. Till exempel ansågs det avlägsna läget vara ett stort problem, liksom det att sjukhuset aldrig haft en egen psykiater.

Källor:
Achté, Kalle ja Turunen, Sakari, ”Seilin hospitaali 1619 – 1962” Käytännön lääkäri 1:1971.
Ahlbäck-Rehn, Jutta, Diagnostisering och disciplinering Medicinsk diskurs och kvinnligt vansinne på Själö hospital 1889 – 1944 (Åbo 2006).
Shorter, Edward, Psykiatrian historia (Hoboken/Helsinki 2005).
Burton, Neil, A Brief History of Schizofrenia, http://www.psychologytoday.com/blog/hide-and-seek/201209/brief-history-schizophrenia, 17.7.2013.

Wiki Commons,  http://en.wikipedia.org/wiki/File:Philippe_Pinel.jpg, 19.7.2013.

Lisa Svanfeldt-Winter

Ei kommentteja:

Lähetä kommentti