Lepra
orsakas av bakterien Mycobacteria leprae, som är släkt med borrelios och
tuberkolos, och som norrmannen A. G. Hansen upptäckte år 1873. Lepra kallas
också för Hansens sjukdom, och förr brukade man tala om spetälska. Bakterien är
stor, och klarar sig inte länge utanför människokroppen. Lepra smittar dåligt,
och det finns dokument som beskriver familjer, där en medlem insjuknat i lepra,
och ingen annan familjemedlem fått smittan av denna. Sjukdomen påträffas enbart
hos människor och hos bältdjuret, som av allt att döma fått smittan från
människor. Lepra kan botas med en lång antibiotikakur, men innan antibiotikan
uppfanns, var sjukdomen obotlig. Det kan ta upp till tio år från tillfället då
en person fått smittan till att han eller hon upptäcker tecken på sjukdomen. Ofta
kan smittobäraren vara helt symptomfri. Osäkerheten varifrån smittan kommit,
obotligheten och tanken om att orsaken till insjuknandet var Guds straff för en
synd, gjorde att folk var mycket rädda för lepra.[1]
 |
| Man med lepra. Bild från Wikicommons. |
Det finns två grundtyper av lepra: tuberkuloid lepra och lepromatos
lepra. Den förra påverkar patientens nerver, vilket stör blodomloppet och kan
orsaka känslolöshet i olika kroppsdelar.[2] I äldre dokument beskrivs utseendet på personer med tuberkuloid lepra
som konstigt, förlamat eller med att t.ex. kinden hänger.[3]
Lepromatos lepra påverkar huden och orsakar knölar, bölder och eksem. Oftast
lider patienten av en blandning av dessa två, och det är inte heller ovanligt
att han först får symptom av tuberkuloid lepra och först därefter av lepromatos
lepra. Då patienten tappar känseln i någon kroppsdel, är det lätt hänt att
denne slår sig. Den irriterade huden får lätt sår, vilka i sin tur läks
långsammare då blodomloppet inte längre fungerar som förr. Ifall hygienen är
bristfällig, uppstår lätt inflammationer, infektioner och till och med gangrän
(kallbrand). Detta har gett
allmänheten en bild av att lepra fäller kroppsdelar, så som näsa, tår, fingrar
och öron. Man dör inte heller i sjukdomen i sig, utan i komplikationer som ofta
är kopplade till lepra. Eftersom patienten i vanliga fall redan innan smittan
haft nedsatt motståndskraft, levt i bristfällig hygien och kan ha utsatts för
andra smittor vid sidan om, är det ovanligt att personen utan vård lever mer än
några år med smittan.[4]
I största delen av Europa var lepraepidemin som starkast under
medeltiden, medan den i Norden nådde sin topp på 1600-talet. Det första
hospitalet för spetälska grundades i Finland på 1300-talet i Åbo. Efter det
grundades flera runt om i landet. I Sverige och Danmark grundades de första
hospitalen något tidigare. Lepra påträffades oftast i de lägre
samhällsklasserna, eftersom dessa, i och med hygienen, de ofta trånga
bostäderna och undernärdheten, var mera utsatta för sjukdomar. Efter medeltiden
var det mycket ovanligt att personer från de högre samhällsklasserna
insjuknade.[5] I Finland påträffades
lepra i hela landet, men allra mest och allra längst tid på kusterna. En tid
florerade en teori därför om att lepra smittade via fisk.[6]
 |
| Minnesmärke för de 663 spetälska som dog på Själö. |
Tanken om att lepra var Guds straff för synder kom från att Bibeln
berättar om hur Jesus botade en spetälsk. Det rådde också en tanke om att inte
enbart sjukdomen, utan också smittbärarens omoral smittade. Ännu under hela
1700-talet talade man på svenska om spetälska, men därefter småningom lepra.
Forskare anser, att den spetälska som beskrivs i Bibeln är något sorts
allmänbegrepp på olika hudsjukdomar. Också det som i dagens läge menas med
lepra antas ha funnits under biblisk tid, men dessa två, dagens lepra och
Bibelns spetälska har på grund av flera översättningar blandats.[7]
Peter Richards förklarar missförstånden och översättningsfelen som följande:
Den i Bibeln beskrivna spetälskan hette på hebreiska tsara’ ath, vilket på grekiska
översattes till lepra. Detta var ett
vagt samlingsnamn för olika hudsjukdomar. Grekerna hade också ett namn på en
tydligt identifierad sjukdom, som motsvarar det som i dagens läge kallas lepra.
Denna sjukdom kallade de elefantiasis, på
grund av de deformationer som sjukdomen kan ge ansiktet. Orginalen av de antika
grekiska medicinska texterna förstördes, men sparades som arabiska
översättningar och kopior. Arabiskan hade redan ett namn som motsvarade ordet
elefantiasis, men för en annan sjukdom: das
fil. Därför översatte de grekiskans elefantiasis till juzam. När sedan de arabiska texterna översattes till latin,
översattes juzam till lepra. Det var
alltså då som den religiöst betonade, vaga hudsjukdomen spetälskan, blandades
ihop med den noga definierade (”moderna”) lepran. Även i dagens läge finns en sjukdom
som kallas elefantiasis. Det är en sjukdom som orsakas av tropiska maskar, och
är den samma som araberna kallade för das fil.[8]
Ordet spetälska antas komma från att de första hospitalen var ämnade för
att sköta dessa patienter. I största delen av Europa togs den Helige Lasarettus
till de spetälskas skyddshelgon, men i Norden var det vanligtvis S:t Göran som
man tillkallade. Också Maria Magdalena kunde ses som de spetälskas
skyddshelgon, och t.ex. i Viborg kallades hospitalet efter henne.[9]
I Finland minskade antalet fall av lepra under 1700-talet. För Själös
del gjordes ett beslut år 1755, att inga fler spetälskan skulle tas till ön.
Man höll fast vid beslutet också då lepra gjorde en ny våg i Finland på
1800-talet.[10] Det sista lerpasjukhuset
verkade i Orivesi fram till år 1953.[11]
Fortfarande finns det dock lepra i världen, bland annat i Indien och Brasilien.
Källor:
Richards,
Peter, The Medieval leper and his
northern heirs (Cambridge
Turunen, Sakari, Achté, Kalle, “Seilin hospitaali 1619 – 1962”,
s. 4 – 46, Käytännön lääkäri 1/1976.
Vuorinen, Heikki S., Tauti(n)en
historia (Tampere 2002).
Lisa Svanfeldt-Winter
[1] Heikki S. Vuorinen, Tauti(n)en historia, (Tampere 2002),
ss. 153, 155.
[2] Vuorinen, s. 153.
[4] Vuorinen, s. 153 – 154.
[5] Vuorinen, s. 158 – 159 ja
Richards, s. 95.
[6] Vuorinen, s. 165.
[7] Vuorinen, s. 165.
[8] Richards, s. 9.
[9] Richads, s. 8.
[10] Sakari Turunen, Kalle
Achté, ”Seilin hospitaali 1619 – 1962” s. 4 - 46, Käytännön lääkäri 1/76, s. 20 och Vuorinen, s. 166 – 168.
[11] Richards, s. 89.
Ei kommentteja:
Lähetä kommentti